Bloggdag 181

Jag hade sett fram emot att få åka till Stockholm här om dagen. Skulle träffa gamla kollegor, gå ut och äta och ”fira” en nybliven pensionär. Visste ju, att med det här gänget, har man trevligt och det finns så mycket att prata om, berätta och lyssna till.
I god tid tog jag tåget från vår lilla stad. Vet ju att SJ inte helt är att lita på. Efter att ha åkt ca 20 minuter stannade tåget, helt enligt tidtabellen, vid ett litet samhälle.  Plötsligt hördes en svag röst i högtalarna : stå ett tag – olycka – vidare information – rassel, rassel i högtalarna. Vi passagerare började titta runt omkring oss. Ingen hade hört eller uppfattat vad som sagts och stilla stod tåget. Jag tog fram min stickning ( man har ju lärt sig att vara beredd). Så började det rassla i högtalarna igen och nu hördes en glad och tydligt röst från tågvärden ( måste ha varit lokföraren första gången). ”En olycka  i Södertälje, vi kommer att bli stående här, ingen prognos när vi kan åka, räddningspersonalen har stängt av tågtrafiken i båda riktningarna. ”
Nu började folk skruva på sig, det blev ett ringande i mobiler, några gick ut från tåget för att prata med tågvärden ( som nog höll sig inlåst på tåget) och människor började prata med varandra.
Jag fortsatte sticka. Efter en halvtimme kom nästa information : Bussar är beställda, som tar er till …. ja, vart de nu skulle ta oss …. någonstans närmare Stockholm.
Vis av tidigare erfarenheter visste jag att det skulle ta bra så länge innan det kom några bussar. På den här platsen stod det inga bussar och väntade på att rycka in när tåget inte kunde gå. Plockade ner min stickning, tog min väska och gick ut från tåget tillsammans med alla andra passagerare. Nu blev det irrande och springande och ingen visste var några bussar skulle gå. Vi var väl en skock på säkert 100 personer som försökte lista ut vart vi skulle gå.

Jag tittade på klockan och började inse att jag inte skulle hinna till restaurangen där jag skulle möta mina kollegor. Så efter ännu ett väntande tog jag beslutet att jag åker tillbaka hem. Det måste ju gå en buss. Men se, från det här lilla stället gick det ingen buss åt mitt håll. Och tåget stod där det stod.

 

Oberoende åt vilket håll jag skulle åka, skulle jag få vänta. Nu gällde det att få tiden att gå. Tacksam för att det varken blåste, snöade eller regnade småspik började jag en långsam vandring mot det lilla centrumet. Bibliotekets stora fönster lyste välkomnande och värmande. Det stod t. o m en skylt Resandecentrum, på dörren. Passar bra, tänkte jag, för varken Apoteket, Post Nord eller Systemet skulle jag ha nån större hjälp av just nu. Ja, kanske för att stå inne  och värma sig , då. Resandecentrum kunde också erbjuda värme, men ingen information om bussar eller tåg hade de. Genom fönstret såg jag mina f.d. reskamrater stå och vänta på utlovade bussar. Den gröna skylten med tågtider för att ta mej hemåt, flyttade preliminär tid framåt hela tiden.
Jag tittade på klockan. Nu träffades mina kollegor. Jag ringde hem. Ska jag komma och hämta dej, sa snälla maken. Nej, tyckte jag, jag väntar, det måste ju komma igång snart och det tar 45 minuter för dej att åka hit.

Jag lämnade Resandecentrum, där fanns ändå inga lediga stolar. Kvar stod folkhopen och väntade på bussar. Nu hade det blivit mörkt och jag beslöt att vandra runt i det lilla, men ganska utspridda centrumet. Gick förbi Mäklarna, inte aktuellt för mej just nu. Spelbutiken. Kanske skulle man pröva lyckan ? Nej, nu var jag ganska less.

Men där mitt i det trista såg jag skylten lysa, som fick livsandarna att vakna till.           Kafe´Änglagott stod det. Jag kastade en hastig blick på folkhopen nere på gatan. Den hade minskat något. Så öppnade jag dörren till Änglagott – Svenska kyrkans kafe´. Och där stod en ängel och sålde kaffe och kakor. Jag sjönk ner i en fåtölj och fick mitt fika och tyckte att jag nästan kommit till himlen. Just där struntade jag i om det gick något tåg precis nu, ville bara sitta där och tycka synd om mej själv. Nu satt mina kollegor och åt och hade trevligt.

Men efter en stund skulle ängeln stänga och jag fick fortsätta min vandring. Tog en sväng ner till tåget. Nej, inga tåg mot mitt håll ännu. Men folkhopen var borta. Jag fortsatte min vandring för att fundera över min situation. Då gick jag förbi Ica. Just det, toapappret var ju slut hemma, så varför inte gå in på Ica och köpa toapapper. Gott om tid hade jag ju, så jag gick där bland hyllorna och tittade. Aldrig har jag väl studerat butikshyllor så ingående som denna kväll. Jag kollade in fruktkorgarna och köttdisken, ostarna till extrapris, brödhyllan och alla långa rader med tandkräm, schampo och andra hygienartiklar. Kom till stället för toapapper och hittade en stor hög med detta på extrapris och till råga på allt var det toapapper med julmönster. Jag hade gjort ett kap.

Nu började jag tröttna. Ingen information om något tåg. Jag ringde hem. Nu kommer jag och hämtar dej, sa maken och nu kändes det som det enda rätta. Då skulle jag bara roa mej en knapp timme innan räddningen i form av snäll make med bil kom.
Jag vände mina steg bort mot biblioteket igen. Nu började jag kunna detta ställe. Samma dörr, som Resandecentrum igen, gick förbi alla som satt där, inga lediga stolar nu heller. Men jag gick lite längre in, mot själva biblioteket. Och DÄR, där fanns belöningen för hela mina sorgliga eftermiddag. Böcker till salu för 10 kr/ st.!!! Nästan nya, fräscha, inbundna böcker. Där fick jag en dryg halvtimme att gå och kom ut med en hög böcker för framtida lässtunder. Lyckan var kanske inte total, men lite ditåt. Mina kollegor satt nu och åt god mat, umgicks och hade trevligt. Jag fick ett sms från dem som tröst.

Så kom maken. Det kändes gott att få sätta sig i bilen och veta att man nu var på väg hem. Vi körde förbi station, där informationsskylten blinkade med ännu en preliminär avgång för tåget.
Vi körde inte hem – maken körde till en restaurang i vår egen lilla stad och där åt vi gott och tyckte att livet inte var så dumt i alla fall. Och kollegorna – ja, de hade haft trevligt, fick jag höra.

 

Hej så länge !

Bloggdag 180

Till Mina Barnbarn
och deras Vänner och Kompisar.

Jag läste i tidningen för ett litet tag sedan, att det finns barn som kommer hem från skolan och är rädda. De är rädda för vad deras lärare har sagt, när de talat om klimat och miljö. Lärarna har skrämt barnen och sagt att den här jorden inte kan klara sig längre om vi inte gör något nu. Det finns ungdomar, som inte vet hur de ska hantera livet, för de är så skrämda och upprivna och också uppgivna över framtiden.
Då tänkte jag, visst är det viktigt att vi får veta att vår jord inte mår bra. Det är alldeles riktigt. Vi behöver veta att vi människor tär på jordens resurser alldeles för mycket och att det inte kan fortsätta på det här sättet som vi lever nu.
Men tror ni att man kan göra en förändring när man är rädd ? Det tror inte jag. Kanske lite, men inget av bestående värde. Har ni gjort något bra, när ni har varit rädda ? Inte jag, i alla fall. Man blir mest som förlamad då. Inget vettigt blir gjort.

Jag är säker på att det finns en massa lärare som förklarar klokt och förståndigt vad man kan göra för att jorden ska må bättre, jag är säker på att det finns många föräldrar och andra vuxna som man kan prata med och som kan visa på vad man kan göra. Och jag vill säga till er, att inte vara rädda. Är man rädd får man inget gjort. Tänk hellre på vad man kan göra för vår värld.
Det finns ju mycket man kan göra, som barn och som vuxen, tillsammans och alldeles själv.
Tänk så viktigt det är att gå till skolan, att lära sig förstå, att lära sig ställa frågor och möta barn och vuxna, som också undrar och vill ta reda på saker.
Sen kan man titta sig omkring. Hur ser det ut i  lekparken du kanske går till eller fotbollsplan ? Slänger jag skräp och plast omkring mej ? Kanske kan du o kompisarna bli världsbäst på att inte slänga plast i naturen. För visst har ni sett bilderna på fiskar och fåglar som tuggat i sig plastbitar.
Så kan man ju fundera på om man verkligen ska köpa allt man vill ha. Blir livet roligare då ? Fundera ! Tänk om det skulle vara trendigt att inte ha den allra nyaste mobilen eller kan man tänka att köpa saker som håller längre fast de är dyrare.
Man kan ställa hur många frågor som helst. Några riktigt bra svar har inte jag, men man kan tänka och fundera över vad man kan göra. Alla vill vi ju att vår jord ska må bra.         Eller ….?

68E7574B-07BF-44FB-9DE8-32F887B37974

Det som jag vill säga till er, fina barnbarn och era kompisar, är, att inte vara så rädda, inte ge upp. Sen vill jag säga till alla vuxna att ansvaret ändå är vårt, så länge barnen är barn. Men ge dem hoppet och verktygen och livsglädjen.

 

Hej så länge!

 

Bloggdag 179

Det har varit Allhelgonahelg. Den blev extra påtaglig i år, eftersom min svärfar lämnade detta jordeliv för några dagar sedan.
Jag har varit på flera begravningar i år och det får en att tänka till. Tänka på livet. Och på döden.
En begravning var väntad. Han, som dog, hade varit sjuk ett tag och till slut förstod vi alla, att mänskligt sett, fanns det inte någon återvändo. Begravningen blev nästan som en högtidsstund, där vår gode vän själv var regissör. Han ville med den förmedla hopp och framtidstro och i vår sorg kunde vi känna det.
En av mina goda vänner blev 85 år, innan hennes dagar var slut. Att få ha en god vän, som är 19 år äldre är speciellt. När jag hälsade på henne, var det som tiden stannade. Hennes lilla lägenhet var fylld av krukväxter, som hon berättade för mej hur man skulle sköta. Hon gjorde kok-kaffe, som stod och drog i plåtpannan på bordet och det tog en stund innan man drack det. Jag fick höra hennes livsberättelse. Hon fick höra min. Där vid kaffebordet delade vi livet.
Vår vänlige granne, som funnits här, så länge vi bott i vår stuga, kom inte hem från sjukhuset där han legat ett tag. Hans dagar var nu till ända. Vi hade under åren sett hur han arbetat på sin tomt, klippt gräs och huggit ved. Hur många gånger har vi inte under årens lopp delat minnen från våra resor med varandra, diskuterat väder och vind, träffats över en fika. Nu är det tyst och mörkt i hans hus, bara en ensam liten lampa, som lyser, som hans barn lämnat att brinna där i fönstret.
Så en tidig morgon här i början av hösten, kom samtalet. Våra gode vän från ungdomsåren hade hastigt dött. Vi hade ju umgåtts en hel dag, två veckor tidigare och vi hade planerat saker vi skulle göra tillsammans, han kunde ju inte bara vara borta. Men det var han och sorgen blev tung. Det blev en begravning med över 180 gäster, där ingen riktigt kunde ta till sig att han, vår gode vän inte fanns längre.

Så dog min svärfar, barnens farfar. Hans tid var ute. Stilla och lugnt, somnade han in och fick komma till sin Herre, som varit hans riktmärke hela livet.
Vi sitter vid matbordet och pratar om farfar. Det 7-åriga barnbarnsbarnet glider ner från sin stol och springer iväg, men kommer strax tillbaks med ett fotografi i handen. Det är en bild på honom och hans gammelfarfar.
Vi heter likadant, säger han och tummar på bilden. Vi vuxna nickar och jag tänker på den kedja vi är sammanlänkade i. Så tar han fotografiet och ställer det mot vattenkannan, som står på bordet. Inte i en fin ram på en hylla bland prydnadssaker och glasskålar, utan mitt på bordet, lutat mot kannan med vatten. Vatten som är symbolen för liv.

Vi hörs igen !

8A054834-392D-4E33-8268-BB3E5C674727

 

Bloggdag 178

Jag har ont i ett knä.
Det vänder sig bakåt, försökte jag förklara för maken, som tittade undrande på mej. Jag såg hur han försökte föreställa sig hur det såg ut. Bakåt ? Sa du bakåt?
Då försökte jag med en annan förklaring.
Det känns som det vrider sig bakåt. Men egentligen låser det sig eller viker sig och det gör ont. Den förklaringen var väl närmare sanningen och han såg ju hur jag grinade illa av smärta.
Jag linkade på och tänkte att det går väl över. Det brukar ju det mesta göra. Det försökte jag inpränta i våra barn, en gång i tiden. Till slut kallade de mej för ”mamma-det-går-över” ( det var innan de till slut tjoade ”moder Sol” när jag var arg och tjatig). Till och med när äldsta dottern kom och sa att hon såg dåligt, försökte jag med ”det går över” och det tog ett bra tag innan vi kom till en optiker. Inte var det bättre när lillasyster försökte med samma sak. Inte skulle jag gå på det, hon ville bara göra som stora syrran. Det går över, sa jag. Det blev glasögon där också.

Efter ett par veckors haltande och ont gick jag till doktorn.
Doktor Bosse klämde och tryckte på mitt knä och jag grinade illa. Artros och vatten i knä, sa han och ordinerade Alvedon och Ipren och så skulle jag på röntgen.
Mitt inre protesterade. Det är ju en gammel-sjuka. Nej, nej,nej.
Det här fixar sig, sa doktor Bosse, tack och hej, jag hör av mej.

Jag har en gång för ett antal år sedan suttit hos samma Bosse och fått förklarat för mej att jag har för högt blodtryck. Kan det gå över, frågade jag då. Inte skulle väl jag hamna i gruppen ”tanter-med-högt-blodtryck”. Det måste gå över. Kan ju bara säga, att jag fortfarande tar min lilla blodtryckstablett. Men bara 10 mg. Maken tar 20 mg, så de´så.

För några dagar sedan kom det ett brev med Region Sörmland som avsändare. Det var doktor Bosse som skrev. Röntgen av knän visade ingen artros. Nähä, jaha, det var väl bra, fast det var väl inte bra, för då vet man inte om det blir bra.
Då är jag väl frisk då, tänkte jag irriterat och tog den längsta promenad jag gått på drygt två veckor : till postlådan. 500 meter dit, 600 meter hem. Mitt stackars knä knakade och vek sig.
Det här fixar sig, sa ju doktor Bosse. Så nån gång måste det ju gå över.

Vad som inte verkar gå över är några av sommarens blommor, som trotsar köld och blåst och gläder oss med sin blomning. De verkar inte vilja ge upp. Bra förebild.

Hej så länge !

 

Bloggdag 177

Vid frukostbordet för ett par dagar sedan, konstaterar vi, att det bara är eken, utanför vårt fönster, som fortfarande är grön. Alla de andra träden är vackert gula och en del skimrar i rött. Nåja, granen och tallen är ju gröna, men konstigt var det ju annars.
Vi börjar vår frukost med en grapefrukt. Den kommer från Sydafrika. Hela vägen hit har den åkt, för att ge oss en god och nyttig frukost. Vi åt grapefrukt när vi var där nere också, nästan varje morgon. Och papaya. Jag brukar ivra med de röster som säger att vi ska äta svenska grönsaker och frukter efter säsong och då skulle det ju bli äppel, morötter och kålrötter här då. Men jag måste medge att det är gott, med mycket av det som inte växer här.

8B7CE6EC-BB9A-4AF2-991E-01A2F27EA15B
Landar ändå i att nu är vi här i Sverige. Och symaskinen står framme. Tyget jag köpte på ett gatustånd i Cape Town och bara visste, att det skulle höra hemma här, är snart färdiga soffkuddar och på det viset blir det en daglig påminnelse om en trevlig resa.


Det blev en flaska sand också till vår sandsamling – precis som en av mina kusiner trodde. Egentligen har vi slutat samla sand. Naturligtvis påverkade av, att det från vissa länder är förbjudet och också av tanken hur det skulle bli om alla turister tog med sig stenar och sand från ställen de varit på.
Men nu gick det inte att stå emot. Promenerar man på sanddyner så långt söderut, som man kan komma i Afrika och just där man står är hela världen bara sand, då blir det som det blir. En liten plastpåse fylldes – nja, inte fylldes precis – med den ljusa sanden och forslades sen hem väl gömd i vår termos.


Vi har alltid en termos (som kan fyllas med gott kaffe) med oss när vi reser och två muggar. Dessutom hör också knäckebröd och FinnCrisp till utrustningen och de där små runda ostarna Mini Babybel och naturligtvis Fazers Choklad.  Det är inte så att vi inte äter maten i det land vi kommer till. Tvärtom, vi tycker om att äta det som finns i landet. Men det här är vår lilla reservproviant OCH lilla extra när vi stannar vid något vackert ställe och det är dags för paus. Eller när vi bara fått vitt bröd i flera dagar, då är det inte så dumt att sätta tänderna i ett knäckebröd.

Här hemma hade tomaterna överlevt medan vi var borta. Men de var gröna. Nu har de fått mogna till sig och blivit vackert röda. Det blir tomatsoppa och tomatsås, alldeles hemmagjord och närodlad.


Nu har eken blivit gul. Vi sitter igen vid frukost bordet och tittar ut.
Plötsligt frågar maken vart jag skulle vilja åka, oberoende av pengar och tid och flygresa eller med tåg.
Jag blir tyst en stund. Tittar ut på eken och svarar till slut att jag inte vet, att det just nu bara är skönt att vara hemma. Det såg ut som eken vinkade till mej, när en vindpust drog förbi, och sa : Stanna hemma ett tag nu, det finns tillräckligt att göra här. Ni kanske ska börja med att få iväg allt det där gamla riset som ligger kvar efter att ni högg ner tre björkar, sen…..
Jag vet !

Hej så länge !

B32FCB89-7595-4218-8F9D-34C308C8B3CD

 

Bloggdag 176

Plötsligt har dagarna gått och man sitter hemma vid sitt eget skrivbord. Har vi varit någonstans ? Vardagens allehanda bestyr har hunnit ramla över en och de här fem dagarna vi varit hemma känns som dubbelt så många. Vad vi gör då, är att frossa i foton vi tagit : minst 200 stycken på hav, dubbelt så många på berg, ett otal bilder på utsikt, massor på blommor o.s.v…..
Men det är som att uppleva resan på nytt. Jodå, det blir att sortera också – ganska så mycket faktiskt.

 

Det som vi inte tog bilder på, så mycket var människor.
Vi tog inte någon bild på killen, som vandrade på stranden och sålde bilder och tavlor. Han hade målat dem själv, allt för att kunna försörja sig och skicka pengar till sina föräldrar och syskon i Zimbabwe . Han vistades illegalt i landet. I sitt eget land finns inga jobb, svårt med mat och skolgång. Ett land kört i botten. Nu bodde han hos en farbror, som lärt honom måla. Tavlorna var riktigt fina.

 

Det blev heller ingen bild på servitrisen, på restaurangen Mama Africa, där vi åt god mat till live-musik. Hon var så söt och hade det finaste leendet, var så hjälpsam och go´. Och en sak till, hon såg precis ut som vårt enda flick-barnbarn, fast svart.

 

Inte gick det att ta en bild av den fattiga kvinnan, som stannade oss på gatan. ”Jag har gett mig iväg hemifrån, jag ska söka jobb här i stan, min man slår mig, kanske ska jag öppna ett hem för aids-sjuka barn, jag är hungrig…..” Allting kom i en lång mening och kanske var det den enda sanningen, att hon var hungrig. Hon fick våra småslantar. Baksidan av att man ofta handlar med kort.

Vi tog ingen bild av honom maken köpte nya solglasögon av. Här var vi inne på det tjusiga affärscentret på Waterfront i Kapstaden. Försäljaren i tjusig kostym och med charmerande försäljningstaktik, genom att till mej  berätta att jag hade en man som såg bra ut, fick maken att inhandla dessa solglasögon ( det var okey, de han hade, hade gått sönder). Men vi fick också veta, att han kom från Zimbabwe. Där finns inga jobb, berättade också han och han var så glad över det bar jobb han hade nu. Dessutom fick vi veta att det var första gången han träffade någon från Sverige. Försäljningstaktik? Vi hade i alla fall ett trevligt samtal med honom.

Vi kunde ha tagit en bild av ägaren till Bed & Breakfast- stället, vi bodde på i Arniston, men det blev inte av. Han som bara hade gott att säga om den lilla staden, med de vita husen och landet han bodde i.

Annat var det med mannen som ägde Sandys B&B, där vi sov en natt. Han tyckte inte att det längre var bra i Sydafrika. Det går bara neråt, sa han, vi behöver nån som Trump, som kom och fixade till allt. Vi log artigt, men hade inte lust att ta någon bild.

Vi träffade många vänliga och trevliga människor. Men det blir ju bara korta möten på en resa såhär, men det lämnar efter sig en positiv känsla. Men baksidan kommer man inte ifrån. Strax innan vi åkte ut till flygplatsen, satt vi ett tag på en bänk vid stranden. Folk badade och hade pick-nick, barn sprang omkring och lekte, solen sken och det kändes vänligt på alla sätt. Vi hade med oss en kasse. I den kassen fanns resterna efter våra fika- och matpauser under vår bilfärd. Där låg lite bröd, ost, korv, lite knäckebröd vi tagit med från Sverige, sylt, juice, te. Vi hade inte varit speciellt duktiga på att få det att gå ”jämt upp”.
En bit ifrån oss på gräsmattan, låg en man under en filt. Vi hörde hur han hostade och han drog filten tätt omkring sig i den gassande solen. Han fick vår kasse.  Och vi såg hur han satt sig upp och började tugga på några kex och drack juice, när vi sakta gick mot bilen, för att ta oss till flyget, som skulle ta oss hem, till vår ombonade och trygga tillvaro.
Vi tog ingen bild.

 

Hej så länge !

Bloggdag 175

Vi kom körande till den lilla staden Arniston. Vi hade lämnat Afrikas sydligaste plats Agulhas och var redo för nya upplevelser. Stan skulle bl a vara känd för sina grottor och sanddyner. B&B var bokat och dit skulle vi få komma efter kl 15.00. Vi bestämde att börja med grottorna. Dit behövde man komma medan det var lågvatten och nu var faktiskt vattnet på väg in, så vi fick sätta lite fart. På två minuter hade vi kört in i stan och ut på andra sidan och snart var vi framme där vi kunde parkera bilen, för sen var det bara att gå en liten bit enligt utsago.

På med ryggsäckar med vatten, kameror, keps och annat viktigt, när man tar sig fram i värmen och skall beundra allt det vackra. Så travade vi på. Det var ganska tungt att gå i sanden, som var lös och djup mellan varven. Och det var backe upp och det var backe ner och vid varje krök trodde vi att vi var framme vid grottorna. Så småningom stod vi på stranden och såg grottorna och insåg att vattnet redan nått mynningen på dem, alltså, vi kunde inte gå ner. Dessutom var stranden så stenig och knölig att gå på, så vi insåg att det var lika bra att vända tillbaka. Det började också dra in en dimma över havet.

Vi tar oss tillbaka till stan bestämde vi efter att vi trampat tillbaks i sanden. På två minuter var vi inne i stan. En stad som bara bestod av vita hus. Inte ett som ens var lite beige. De flesta tak var däremot vackra bruna grästak. Vi såg inte en endaste affär, inte den minsta lilla kiosk. På tre minuter hade vi rundat några gator, hittat vårt B&B ( åkte bara förbi) och var ute på andra sidan stan. Där var husen fortfarande vita, men en gammal fiskeby.

Tiden gick långsamt, men vi njöt av utsikten över havet, där vi satt oss på en bänk. Bakom oss låg stadens enda hotell och också restaurang. Till slut beslöt vi att åka till vårt B&B och kolla om det var okey att åtminstone vänta där tills vi fått vårt rum. Det tog två minuter att ta sig dit och där blev vi sååå välkomnade. Jo, rummet var klart, fast klockan bara var 13.00. En ivrig och pratsam ägare till stället tog hand om oss. Rummet var tjusigare än vi anat, utsikt mot gårdens lilla pool, allt i blått och vitt.

Den charmanta ägaren sa nu att han skulle bjuda oss på en rundtur i stan i hans bil och innan vi hann säga något satt vi i hans stora van av något slag, med fyrhjulsdrift. Och maken och jag tittade på  varandra och vi förstod båda,att nu håller vi god min i elakt spel. Som sig bör började vi sätta på säkerhetsbältena. Nej, sa vår chaufför, här behövs inga bälten, det går bara i 10 km i timmen i den här stan. Och lydiga som vi är släppte vi tillbaka säkerhetsbältena.

Så efter två minuter var vi tillbaka  vid stranden med grottorna. I den mjuka sanden i backarna, där vi tidigare gått,krängde bilen hit och dit och jag undrade varför jag låtit mej övertalas att vara utan bälte. Vi mötte en bil som kört fast i sanden och körde bara vinkande förbi. Men hallå, ska vi inte stanna och hjälpa ? Tydligen inte.

Färden fortsatte in mot stan och snart var vi i den lilla fiskebyn, ett par minuter senare. Vi tog pliktskyldigast lite foton och lyssnade på vår guidande chaufför, som kunde berätta en hel del om den lilla stadens historia, så det blev ändå en intressant färd. Vi fick bl a veta att det bodde 20 stycken vita och 2000 färgade i stan, att brottsligheten i stort sett var obefintligt och att det var trivsamt på alla sätt.

Kan ju nämna att vi innan det blev mörkt tog en liten tur till stranden och promenerade på sanddynerna, där små blommor och andra växter kämpade för överlevnad och dit stadens invånare kom ner för att fiska och umgås. Sen var det ju bara två minuters körning tillbaka till vårt B&B.

Hej så länge!

Bloggdag 174

Lite trötta i huvudet och ömma i fötterna är vi efter flera dagars intryck och promenerande. Jo, vi har åkt bil också. Har nu sjunkit ner i en enorm fåtölj, som finns här i rummet där vi bor, eller det är mer som en en-rumslägenhet. Den bokade vi på nätet och redan hemma drömde vi om hur vi satt på balkongen med vårt morgonfika och tittade ut på havet och i poolen, som fanns, kunde man ta ett morgondopp. Huset ligger uppe på en bergssluttning och utsikten är det inget fel på. Det första jag gjorde när vi kom till vår lilla ”lägenhet” var att gå till det stora fönstret, dra undan de tunga gardinerna för att öppna balkongdörren. Men ack, den gick inte att öppna och då såg jag : det fanns ingen balkong – bara en dörr. Efter att ha accepterat faktum kunde vi i stället konstatera att vi hade fått en enorm säng. Där kunde vi sova som kungligheter. Poolen kan jag ju bara helt kort konstatera, att vattnet var grönt. Dessutom är det för kallt för ett dopp – tycker jag i alla fall.

Det finns mycket att skriva och berätta. Men det får bli en liten bildkavalkad. Vi börjar med Taffelberget. Linbana upp och sen ett par timmars promenerande uppe på toppen. Vi njöt av den fina utsikten och bara sa till varandra ”tänk att vi är här” och fick hjärtat i halsgropen över alla dumdristiga turister, som envisades med att stå ytters på bergets kant och ta selfies.

Vi har varit på Sydafrikas nationalmuseum och slavmuseum och Castle of Good Hope. Vi har lärt oss mer om landets historia och man har svårt att släppa tankarna på hur vi människor sedan urminnes tider krigat, förstört och fördärvat.

DA9762F6-9B46-49F7-9F76-0613A6E40C81Men vi gläds också över alla trevliga och fina människor man möter. Vi njöt också av en härlig dagstur ner till Goda Hoppsudden. Hur vackert kan det bli ? Vi ställde oss inte i kön för att ta en selfie, men lyckades ta en bild av skylten medan selfies-paren bytte plats.

Vi har vandrat flera timmar i den stora parken Kirstenbosch Garden och njutit av alla sorters växter och träd. En fröjd för ögat, men också tid för eftertanke hur vi tar hand om vår jord.

Man behöver inte vara fågelskådare för att tycka att fåglar är roliga att titta på och det ger oss en bild av att det inte är utseendet som är det viktigaste.

I morgon lämnar vi Kapstaden och beger oss österut. Vi ska åka längs med Garden Route. Det låter väl inte så illa.

Tittar ut genom balkongdörren. Hade det funnits en balkong och jag suttit där, hade jag sett husägarens hund jaga pärlhöns på gården. Vilken tur att vi  inte hade någon balkong att sitta på.

Hej så länge !

Bloggdag 173

Efter 13 timmars ovanligt lugn flygning landade vi i Kapstaden, i Sydafrika. Det var dit vi skulle, ni som har undrat. En dröm vi haft länge gick nu i uppfyllelse.

Man är ju rätt mosig efter så många timmars sittande i flygplan och klockan var nästan 21:30 när vi fått vårt bagage och försökte orientera oss för att ta oss till hotellet vi bokat  Att komma in i landet var häpnandsväckande enkelt. Vi knallade fram till personen som satt i luckan på Immigration, sträckte fram våra pass och var beredda på en lång utfrågning och diverse papper att fylla i, allt från var man är född till ens yrke, dessutom fotografering och fingeravtryck.  Det är ju vi vana vid från andra länder på denna kontinent. Nej, här frågade den vänliga människan bara hur länge vi skulle stanna och tryckte en stämpel i passet. Vår erfarenhet när det gäller stämpling i passet, är att det ekar i hela ankomsthallen och det känns som stämpeln går genom hela passet och en stor del av bordskivan, men inte här  Med ett fjäderlätt ”poff” var vi välkomnade till landet.

Så stod vi utanför ankomsthallen och stirrade på skyltar  Det skulle ju finnas en buss, som tar oss till hotellet. Medan vi står där och det antagligen lyser om oss     ” hur funkar det här, vad gör vi nu” kommer en kille släntrande. Han heter Rocky, får vi veta. Jag kan köra er till hotellet, jag har en taxi, säger han.                Nja, säger vi, vi ska ta bussen. Rocky skrattar lite och säger att dit går ingen buss, de har inte nån sån service. Men jag kör er dit. Vi undrar vad det kostar

Rocky ler och säger att vi kan betala vad vi vill. Han förklarar att vi ger honom vad vi tycker och han sätter pengarna i sin ficka. Då kör du inte för något taxibolag, försöker jag. Jodå, svarar Rocky, min bil är en taxi.

Vi åker med hans bil och det tar 5 minuter till hotellet och vi hinner få en trevlig pratstund med honom. Ring mej bara när ni behöver en taxi, säger han och vi får hans nummer. Och vi hade nu klarat av etapp nummer ett på resan.

Fortsättning följer…..

Hej så länge !

 

 

Kan ju inte låta bli att lägga in en bild över Saharaöknen, jag tog från flyget. Precis där åkte vi med bil för 41 år sedan. Jag har ju berättat om den resan här i bloggen. Då och där i en annan tid.

9446DF52-5465-4BEF-8B6A-BBF1C5EA1621

Bloggdag 172

Vi har tagit fram våra resväskor. Än så länge är de tomma, men de ska snart fyllas med ett och annat. Det är alltså dags igen, dags för en två veckors tur till ett land ganska så långt bort.  Det är ca 13 timmars flygtid, avståndet dit är 1038 mil. Jag är preparerad med några veckotidningar, eftersom jag inte kan koncentrera mig på något mer avancerat i läsväg, när jag flyger. Inte ens Camilla Läckberg. Men jag och maken vill verkligen åka dit vi ska.

Hemma har vi snälla vänner, som tar hand om vår post och blommorna får vi också lämna i deras vård. Vår hemmagjorda bevattningsanläggning i växthuset får göra sitt och blir det nån skörd, lämnas också det åt våra hjälpsamma vänner. Kanske hänger det kvar någon tomat efter två veckor.

Vi lämnar också en sorg här hemma. Sorgen efter en mycket god vän, som för en vecka sedan lämnade det här jordelivet, i vårt tycke alldeles för tidigt. Men vem är vi som ska förstå allting. Vi lämnar också en viss oro för de gamla i vår närhet, som har det bra och är omhändertagna, men ändå. Vad vet vi om deras dagar.

Det kommer att vara alldeles lagom varm, dit vi ska. Kanske någon regnskur, men vi hoppas det håller sig till skurar. Här hemma har nog hösten tagit ett litet steg framåt, när vi kommer tillbaka. Eller kanske blir en släng av Britt-sommar som väntar på oss här.

De lekfulla små ekorrarna, som springer omkring på tomten och hoppar runt i träden, kan rumstera fritt nu när vi inte stör dem med vår närvaro och kanske något rådjur letar sig hit och kan tugga på några av uteblommorna, som får stå kvar och vissna ner.

Vi packar ner solglasögon och keps, tar nog med baddräkten också. Men långbyxor och tröja kommer säkert att behövas. Vart vi ska åka ?  Det kan ni ju fundera på – en del av er vet det. Men nästa blogg kommer nog från vår destination och jag tror wi-fi fungerar där, någonstans i alla fall.
Hej så länge !