Bloggdag 221

Ni har väl inte kunnat undgå att märka att jag, precis som många andra, tycker om böcker. Jag tycker om att lukta på en bok innan jag sätter igång och läser. Jag kollar lite på infon, när den är skriven och läser baksidan och också på insidan av pärmarna, ifall det finns någon text där, ofta något om författaren. Sen känner jag lyckan av att ha hela boken framför mej, ännu oläst. Det är väl samma lycka man kan känna innan man sett en film, lyssnat på musik eller en bok eller något annat man tycker om att göra.

De här senaste månaderna har jag läst böcker, som på ett eller annat sätt haft en koppling till mitt eget liv. Ganska otroligt egentligen. Vill ni veta ?

Någon gång här i slutet av maj köpte jag en bok, jag hört talas om. Den heter Svartgrundet. Det låter ju ganska dystert eller hur. Men det är inte alls dystert. En liten bok skriven av Kent Wisti, som är präst, satiriker, bildkonstnär och känd från kultursidor och radio bl a.
Svartgrundet är en liten ö i Österbottens skärgård och där hade Kents morföräldrar sommarstuga. Och där hade vi sommarstuga. Mina barndoms somrar tillbringade jag där och vi var grannar med Kents morföräldrar. Kents mamma, som var 7-8 år äldre än jag, kom ibland och lekte med mej. Hon tyckte väl det var kul  att ”sköta om” en liten tjej, gissar jag. I gästboken som skrevs under några år i stugan på Svartgrundet, kan man läsa att familjen Wisti kom över då och då på en fika.
I sin bok använder författaren Svartgrundet och somrarna, han var där som liten, som utgångspunkt för att skriva om vår tid längtan efter det genuina, om vikten av att inse att vi är otillräckliga men inte otillhöriga.

Nästa bok, som hamnade hemma hos oss heter Bomullsängeln. Skriven av Susanna Alakoski. En del av er har kanske läst hennes bok Svinalängorna eller sett filmen.
Den här boken handlar om ett par unga kvinnor i Finland, som åker till Vasa och börjar jobba på Vasa Bomullsspinneri och hur livet blev för dem. Det är en roman, men bygger mycket på verklighet och Bomullsspinneriet det fanns på riktigt. Och då är det så, att där jobbade både min farfar och min pappa, som ingenjörer. Tyvärr blev ju livet så, att jag aldrig lärde känna dem, men  deras arbetsplats var det.

En dag i somras satt vi och glodde på TV (vi har glott flera dagar, det vill jag lova) och en entusiastisk person pratade om böcker man absolut ”måste läsa”. Hon nämnde boken Där kräftorna sjunger, skriven av Delia Owens.
– Men det är ju hon, sa maken, hon som skrivit den andra boken vi har, hon skrev den med sin man. Precis så var det, en bok vi köpt en gång i Nairobi, som handlade om ett par som studerade hyenor i Kalahariöknen. Vi tyckte det var en så trevlig och spännande bok. Sen bar det sig inte bättre än att det en dag, när vi jobbade i Tanzania, kom en helikopter med just detta par, inflygande från Botswana. De behövde hjälp med helikoptern och det kunde ju vi i den organisation vi jobbade för, ge. Så kom det sig att det hyen-forskande paret blev bjudna på middag hos oss på kvällen. Gissa om vi hade många frågor om deras liv och ni kan tänka de hade mycket att berätta.
Jag köpte boken och det var en bladvändare, det vill jag lova. Den handlade inte om hyenor, utan om helt mänskligt beteende i form av en spännande berättelse.

Vi hälsade på sonen en dag och svärdottern kom med en lite sliten och säkert välläst bok.
-Här får du låna, sa hon, nu har vi fått tag på den på svenska.
Den oändliga historien, skriven på 70-talet av Michael Ende. Filmen, Never Ending Story, såg vi med barnen på 90-talet. Filmen grep oss allihop och har på ett eller annat sätt funnits i vår tankevärld genom livet. Nu skulle den läsas. 469 sidor låg framför mej. Jag läste och läste, om pojken som hade svårt med vänner och till slut i bokens värld hamnade i ett riktigt äventyr. Ibland, medan jag läste, tänkte jag att nu får det räcka med alla dessa äventyr, det tog aldrig slut, men så småningom vände jag det sista bladet och kände att också jag varit helt inne i denna fantasivärld. Och kopplingen till oss är att vår sonson heter samma sak som huvudpersonen i boken. Jag misstänker att det finns någon tanke där.

På nattygsbordet vid min säng ligger en ännu oläst bok. Den är skriven av en bekant till oss och en person som varit med och stöttat oss i vårt arbete i Tanzania. Leif Larsson, pojken som växte upp under svåra fattiga förhållanden och tog sig vidare med kraft och envishet, blev professor, jobbat med att utveckla JAS-motorn, varit ledare i stora flygföretag, rektor för en högskola och på lite äldre dagar varit ordförande och lett den svenska delen av Mission Aviation Fellowship, den organisation vi jobbat för. Det ska bli spännande att läsa boken och Leif är en person, som får sina medmänniskor att  växa och våga.

Nu kanske ni har tröttnat på alla mina skriverier, så boken som jag läser just nu är inget att orda om. En spännande historia , som utspelar sig på 1920-talet i Barcelona. Någon koppling ? Tja, det skulle väl vara att ena dottern förlovade sig i den stan.

Hej så länge !

P.S

Jo, förresten. Vill ni läsa en bok som ni definitivt känner igen er själva i, så ta en sväng förbi biblioteket och låna Slumpen är ingen tillfällighet. Jag lovar, ni kommer att känna igen er.   

     

Bloggdag 220

När jag gick i pension, för drygt fyra år sedan, tog jag av mej min klocka, la den i en liten korg, gjord av små pärlor av en kvinna i Tanzania. Hennes arbete och mitt fick liksom förenas där på mitt nattygsbord. Ibland tar jag på mej klockan, jo då, till exempel när jag går och hälsar på någon och vill ha lite koll på tiden, utan att plocka upp mobilen. När jag har ryckt in på mitt gamla jobb fick den följa med. Hade den på armen på resan till och från jobbet. Där, på sjukhuset, fick jag ju inte ha den på armen när jobbet pågick.
Tiden fick en annan betydelse när jag inte gick till jobbet. Jag beslöt mej också för att nu får det vara nog med att stressa, lärde mej att se både på tillvaron och tiden på ett annat sätt. Det betyder inte att jag inte har bråttom ibland eller känner att ”det här måste jag hinna med”, nej, inte så. Men släppa den där gastkramande känslan av att ” nu rasar det mesta om jag inte hinner, kan eller förmår…”.
Däremot vill jag inte komma för sent till saker och ting. Det har jag aldrig gjort, inte maken heller. Det finns gånger när vi åkt i så god tid någonstans, att vi fått sitta och vänta på vägen medan tiden går. Lite knäppt, ja, men bättre än att komma inflåsande dit man ska.
Klockor har vi däremot flera här hemma, så koll på tiden har vi. Vi har fler klockor än speglar, om det säger något. Två klockor har makens pappa gjort, alldeles egenhändigt. Självklart de ska hänga på någon vägg. En annan klocka, som betyder mycket för oss fick vi av en god vän, som 40-årspresent. Han hade valt den med omsorg och den har hängt med vårt liv i 28 år, går ofta lite för fort, fast vi ställer om den, men är en kär ägodel, som visar att man inte alltid behöver vara perfekt. Och så klockan i spisen. Jag bränner mat och bakning, trots klockan mitt framför ögonen. Då är man tacksam för Siri.

Våra barn och flera av våra vänner och bekanta, de har såna där klockmojänger på armen, som minst av allt är en klocka. De ser sina mail och sms, de betalar med den, både i affärer och räkningar, den mäter puls och blodtryck, hur många steg framåt och bakåt, trappor upp och trappor ner, kaloriåtgång, vad man åt till frukost och vad man behöver äta till middag, hur man sov förra natten, skonummer och längd, favoritmusik och senaste filmen man såg, och säkert mycket mer. Den kommer med glada hejarop när man nått något nytt uppsatt mål i livet och suckar när det inte sett så bra ut.

När man möter dem och frågar hur de mår, tittar de på klockan. Hur ska de annars veta?

Jag är ingen stor kännare av Shakespear, men var det inte Hamlet, som sa ”ur led är tiden” och menade att saker och ting inte går i gamla banor. Så vad vet vi om kommande klockor. Kanske har vi dem inopererade bakom örat och alltid  då och då hör man en liten röst som säger ”nu har du bara gått 5274 steg idag, skärp dej” eller ”ät mera bönor”. Vem vet ?

Bland det bästa jag gjort, när jag gick i pension, då för drygt fyra år sedan, var att jag tog av mej klockan och la den i den lilla korgen av pärlor, som kvinnan i Tanzania tillverkat.

Hej så länge !

Bloggdag 219

Utan snus i 2 dagar försmäkta vi på denna ö, sa Pippi Långstrump, där hon satt med Tommy och Annika på en ö.
Vi hade inte heller något snus, där vi satt på ön förra veckan och precis som de tre vännerna behövde vi inget snus. Inte försmäktade vi ens. Försmäkta betyder tyna bort eller duka under, enligt ordboken. Nej, vi njöt av sköna dagar.
Inte försmäktar man när man får njuta av vacker natur.

  Inte försmäktar man då man kunde plöja 4 läsvärda böcker på en vecka och maken ett antal också.

  Inte försmäktar man då frukost, lunch, fika intogs med havet som utsikt.

Inte försmäktar man med att ha tid att sticka på dotterns halsduk, lösa korsord och besegra maken i Yatzy-turnering.

  Vi försmäktade inte ens den dagen, då blåsten tog i nästan till storm och havets vågor gick höga.

   Och vem försmäktar med den fina utsikten från utedasset.

  Inte vi, i alla fall.

Och som extra hälsning från ö-livet, blir den lilla gropen i berget, där det växte lite sjögräs, som blivit format som ett hjärta.

 P.S
Har fått lite reaktioner på Bloggdag 217. Vad handlade det om, undrade några.
Jo, det var så, att min fantasi gick igång på våra kära grannländers reaktion på Sverige, nu under Coronapandemin. Så Finn ( Finland ), Nora ( Norge ), Danne ( Danmark) och Sverre ( Sverige) fick bli en berättelse om hur grannsämjan plötsligt kunde få sig en törn. Greger ( Grekland ) och Ina ( Italien) fick ju också vara med på ett hörn.
Nu verkar det i alla fall som, de fyra vännerna kan ses ute på någons gård ibland, ta en fika och umgås som de goda vänner de är. Men hålla avståndet får de inte glömma.

Hej så länge !

Bloggdag 218

Jag tar med en skottkärra till era grejer, sa tjejen i telefon. Okej, tänkte vi,för vi hade ingen aning hur allt var. Så där stod vi avlämnade av båten, på några klippor i Gryts skärgård och det enda vi egentligen visste var att vi efter en vecka skulle stå på samma klippor och åka hem igen. Kanske med bara lite lättare matväska.         Jo, vi visste ju att vi hyrt en sjöbod att bo i.
Allt började en dag i juni när livet präglades av diverse rekommendationer, hålla avstånd, åk inte långt osv, osv. Ja, ni vet. Vårt sinnestillstånd präglades av detta och jag bara kände att vi måste ha något att se fram emot. Satt och googlade. Vad kunde man hitta på ? Stuga i skärgården. För 9.000kr, 12.000kr 15.000kr för en vecka. Modet sjönk. Men där…. ”sjöbod 15 kvadrat, med havet som granne, 3.200kr, utedass,utedusch, uteplats på klipporna, avskilt, el finns. ” Perfekt för oss.
Maken satt och halvsov i soffan medan jag entusiastiskt berättade om mitt fynd.
-Ska vi boka, det finns bara sista veckan i augusti kvar .
– Mmm, sa gubben halvsovande.
– Vi bokar…,?
– Mm, ja,mmm
– Nu bokar jag..,,

Det är därför vi är här  Det är därför jag sitter på en klippa och skriver på mobilen just nu, det är därför jag njuter av tystnad, lugn och ro. Alla turister har gett sig iväg, sa tanten på det lilla fiket, som har lite halvöppet en vecka till. Vi är ju inte turister, tycker vi  och vandrar runt på ön på de små vägarna och stigarna bland hus och sjöbodar och vacker natur .

Här släpper vi tankarna på allt som behöver göras därhemma, på sånt man borde ta tag i, på nyheter på hemmaplan och situationen i världen, på bittra tanten jag borde ringa och på nya grannarna som hugger ner alla sina träd. Det får va’ en vecka.

Hej så länge!

 

 

 

 

Bloggdag 217

De fyra kompisarna Nora, Danne, Sverre och Finn var ute och lekte. Isen hade lagt sig på den lilla sjön, det var kallt och blåsigt. Men vad gjorde det, de hade så kul tillsammans, de hade alltid kul tillsammans. De prövade att gå ut på isen. Finn och Nora tog det lite försiktigt, Danne tog några steg ut på den tunna isskorpan och kände att den var väldigt svag. Sverre var lite kaxigare och tog några steg längre ut.
-Kolla, sa han, den håller. Och så tog han försiktigt några steg till. Det gick som det gick förstås, Sverre plumsade i, men det var inte djupare än att han kunde ta sig själv i land med lite hjälp av Danne.
De bestämde sig för att gå hem, de var ju alla ganska våta, kalla och blöta, fast Sverre var värst. Men kul hade de haft.

Det är klart de blev förkylda. Nu låg de alla hemma i sina sängar och snorade och hostade. Sverre hade också fått lite feber. Så småningom var Finn, Nora och Danne på benen. De var snoriga fortfarande så  deras föräldrar höll dem hemma från skolan ännu ett tag. Lite tråkigt hade de nu, men inte värre än att de kunde gå ut lite på sina gårdar och få frisk luft. De var ju grannar, så de hejade och ropade glatt till varandra.
– Har ni hört, ropade Finn, Sverre ligger fortfarande till sängs, febern vill visst inte ge sig..
-Va´ skulle han ut på isen och göra, svarade Nora, han ska då alltid göra sig till.
– Fast det var ju lite spännande att prova om isen höll, sa Danne, som ju själv varit en liten bit ut.
– Men det fattar man ju att isen var för tunn. Han är inte klok, Sverre. Finn fick ropa lite till de andra, speciellt så att Danne skulle höra, som bodde längst bort från Finns´ hus.
-Han ska då alltid göra sig märkvärdig, fortsatte Nora.

Så småningom började Sverre att repa sig och tog en liten runda på sin gård, för att känna hur vårsolen, som nu börjat komma fram, skönt värmde hans trötta kropp. De var en rejäl förkylning han hade fått.
-Va´ gör du här ute, hojtade Finn, som också var ute i vårsolen. Du kan väl hålla dej inne, så du inte smittar oss med din snuva.
-Fast jag mår bättre nu, svarade Sverre, men blev förvånad hur ilsken Finn lät.
Sverre tittade över till Nora, som stod i fönstret. Han vinkade. Nora vinkade tillbaka. Sverre tog ett steg ut på gatan för att gå över till Nora och prata en stund. Det var ju så länge sen de kunnat ses.
Då öppnade Nora fönstret och skrek : Kom inte hit, fattar du inte att du kan ge oss en släng av den där hemska snuvan du fick, håll dej på din gård.
Sverre backade och gick tillbaka. Där kom Danne gående, han vinkade och ropade faktiskt ”hur mår du” innan han gick över till Nora.
– Va´ska ni göra undrade Sverre.
-Tja, spela lite och fika, det är ju ett tag sen.
Sverre stod och tittade efter sina vänner. Vad hade hänt? Vad hade han gjort? De hade ju haft så kul tillsammans och nu ville de inte ha honom ens i närheten. Jo, han förstod ju att de inte vill bli smittade av hans envisa snuva, men de behövde ju inte svara honom så fult och ilsket.
Sverre blev stående  på sin gård, både fundersam och ledsen.
– Men gå in med dej då, ropade Finn och slängde faktiskt en liten sten mot Sverre.

Sverre lommade in. Hans mamma såg hur han hängde med huvudet och såg ledsen ut. Det finns andra att leka med sa hon. Kolla med Greger, som bor längre ner på gatan, han har ju också varit väldigt förkyld, men är på bättringsvägen.
Jodå, Greger ville gärna leka. En liten stund, sa hans pappa, för Greger är fortfarande ganska trött och lillasyster Ina ligger fortfarande till sängs.
Greger och Sverre hade trevligt tillsammans, men båda var trötta, så det blev inte så länge. Men det kändes bra att få träffa en kompis.

Dagarna gick och Sverre blev sakta bättre, men hans gamla kompisar ville fortfarande inte leka med honom. De knappt pratade med Sverre, bara vinkade lite på avstånd.
Sverre gick runt på sin gård och hängde med huvudet. Inget var kul.
-Mamma, kan inte du prata med Danne, Finn och Noras föräldrar och fråga när vi kan få börja ses.
Sverres mamma tittade på sin son och gav honom en kram, sen berättade hon att hon  hört att de tre kompisarna hade fått hosta.
-De har fått högfärdshosta och den är ganska smittsam, så det är nog bäst att ni väntar ett tag innan ni ses.

Hej så länge !

866C2E48-7FBF-434D-B281-1204AAC3B684

 

 

 

Bloggdag 216

 

Det här är historien om ett paket. Alldeles sann och antagligen alldeles vanlig. Och det blir dagens blogg.
– Maken beställde bildelar till Land Rovern från England, precis som han gjort flera gånger förut.
– Några dagar senare kommer meddelande att det är packat och klart och paketet går att spåra.
– Paketet, som är i 20 kg-klassen, tar nu vägen via Tyskland och Danmark och kommer till Sverige.
– Maken får en avi att paketet finns att hämta hos Spelpoolen ( ett av våra utlämningsställen i stan). Jag åker med för att vara behjälplig med att bära. Hellre fyra trötta armar än två och hellre två usla ryggar än en.
– Här finns inget paket, säger tjejen på Spelpoolen.
Men vi har ju fått en avi, säger maken
Men paketet är inte här säger tjejen igen och knappar på sin dator. Det är i  Örebro,ser jag, fortsätter hon, ni får vänta så hör vi av oss. Sen tar hon faktiskt en runda bland alla paket, men konstaterar att det inte finns hos dem.
Vi lämnar stället suckande, med avin i högsta hugg.
– Några dagar senare kommer en påminnelse att vi har ett paket att hämta. Glada i hågen åker vi till Spelpoolen (fast det nu står på avin att vi ska hämta det på ” vårt serviceställe”.
-Nu träffar vi en man.
Nej, det finns inget paket här med det numret, säger han.
Men vi har ju en avi och dessutom en påminnelse, säger maken och pekar på pappren.
Ibland får man en avi fast man redan hämtat ut paketet, svarar mannen
Men vi har ju inte hämtat ut något paket, förklarar maken och jag hör på rösten att nu börjar han tappa tålamodet.
Paket kan komma på olika sätt, fortsätter mannen, fast nu ser jag att det är i Örebro. Han har knappat på datorn.
Men varför har jag då två avier där det står att jag ska hämta mitt paket…… Samtalet går runt i samma spår. Det har bildats en liten kö och en kvinna lägger sig i samtalet. Åk till Post Nords företagscenter, säger hon.
– Vi åker till Post Nord. Naturligtvis är det stängt, men öppnar några timmar senare och vi hänger på låset. Kan ju i sammanhanget säga att maken betalat ganska mycket för dessa reservdelar, i det borttappade paketet.
–  Vi trampar in till Post Nord, där en vänlig kvinna lyssnar till vårt problem.
Jag ser att det är i Örebro, säger hon ( det börjar bli tjatigt), mer kan jag inte göra.
Va´, hon kan inte göra mer ??
Varifrån kommer då avin, frågar vi. Svaret är att det ”kommer centralt”
Vad är ”centralt” ?? Det kunde hon inte svar mera på än ”ja, centralt alltså”.
Men hon ytterligare information i alla fall.
Det är så, säger hon, ibland fastnar paketen på transportbandet, i Örebro, och då kan det snurra runt på bandet utan att någon märker det, i flera dagar.
Vi försökte hålla masken.
Men här är ett telefonnummer ni kan ringa, fortsätter hon och med van hand och utan att behöva tänka skriver hon ner ett mobilnummer på en lapp ( måste ha skrivit det många gånger under sitt arbetsliv) och säger att det här numret går ”centralt”.
Suckande och undrande lämnar vi Post Nord.

– Hemma ringer maken till numret vi fått.
Det är 90 före i kön, men han väntar. Till slut svarar någon och maken försöker få veta var paketet finns.
Vi kan inte göra något, säger människa i telefon.
Men är det inte ert ansvar, kontrar maken.
Nej det var det tydligen inte.
Men det finns i Örebro. Jo tack, det vet vi. Kan du kontakta Örebro ? Nej, det kan jag inte. Varför inte ? Det här är ”centralt”
Vad gör jag nu ? Maken tar i.
Svar : du får reklamera det. Till er undrar maken. Nej, till de i England.

Stackar oskyldiga England, ska de dras med i detta ?

Hemma skickar maken en reklamation till företaget i England.

-Dagarna går. Vi åker och hälsar på dotter och familj 350 km bort. Då kommer ett sms till maken från Spelpoolen.
”Du har ett paket att hämta. Hämtas idag. ( det var en fredag), annars går det tillbaka till avsändaren.”
Vi bara stönade. I samma veva ringer en man från Spelpoolen och är märkbart ”på”. Ni får verkligen komma och hämta ert paket, som legat här i två veckor, annars skickar vi tillbaks det!!!
Det tog ett tag att få fram, att vi inte är hemma, men måndag ska vi hänga på låset och hämta vårt paket.
– Så står vi där på måndag med avier och sms och försöker vara vänliga, men ändå  så-här-får-det-väl-ändå- inte-gå-till.
Så det har legat här hela tiden och vi har varit här och frågat efter det….osv…..osv försöker vi
Vi har nytt datasystem, säger tjejen
Och på min fråga hur det kunde bli så här, får jag svaret ”bra fråga”. Men de bad faktiskt till slut om ursäkt, men med kommentaren ”det brukar fungera väldigt bra här hos oss”

Så hade vi inte beställt ett paket, undrar jag vad jag hade bloggat om idag då.
Och en sak till; det här är en något förkortad version.

Hej så länge !

Bloggdag 215

Har ni hört talas om Dr Dixon ? Eller Dixon Chibaba, som han heter. Jag hade inte hört om honom innan jag läste om honom i en dagstidning här om dagen. Han är i alla fall psykiatriker och jobbar i Harare, Zimbabwe. Han har ett upptagningsområde på en miljon människor. En miljon ! Ni kan förstå att det då inte kan vara lätt att få hjälp och behandling av vanliga psykiska problem.

Dr Dixon berättade om en händelse, som fick honom att tänka att något måste till för att hjälpa dem som behöver psykiatrisk hjälp. En ung kvinna kom akut in till sjukhuset efter att ha tagit en överdos. Hon räddades och det bestämdes att hon skulle få komma till Dr Dixon så fort hon lämnat sjukhuset.
Hon kom inte på tiden hon fått.
Efter ett tag ringde hennes mamma och berättade att hon tagit sitt liv.
– Men varför kom hon inte på besöket till mej, undrade Dr Dixon.
– Vi hade inte råd med bussbiljetterna, blev svaret.

Dr  Dixon insåg att något måste förändras. Att han måste förändras. Det var så Friendship Bench började för 14 år sedan och det blev succes.
För att göra en lång historia kort, går det ut på, att man gav en kort utbildning, och då är det kort, till äldre människor, som får lära sig lyssna till människor, som har problem, som har det jobbigt, som behöver prata av sig, behöver en medmänniska. Inte för att ge en massa råd eller någon behandling, utan för att lyssna och visa att det finns någon som har tid att finnas där. Det är ingen terapi, säger han, utan kallar det storytelling.
De som lyssnar kallas grandmother  och till dem kommer människor med sin berättelse. De sätter sig  tillsammans på en bänk i en park, ofta på något synligt ställe, för att visa att det här gör vi öppet och de  finns  där människor finns. De finns runt om i hela landet, ingen ska behöva betala en bussbiljett för att få träffa någon.

Många är de människor, där det räckt att de fått prata med en medmänniska, fått dela sina problem och någon har lyssnat och frågat. På det här viset har psykiatrikerna och psykologerna fått tid för de människor som behöver terapi och olika behandlingar. De har ju i sin tur inte behövt vänta så länge på att få professionell hjälp.

Dr Dixon fick frågan hur kan en outbildad person hjälpa någon på en bänk ?  Det går, svarade han, låt människorna komma med sin berättelse.

Den här artikeln grep mej på något sätt. Vågar vi vara en sån person som lyssnar. Där vår egen berättelse inte är viktig just då, utan vi kan ge av vår tid åt någon som behöver få dela och berätta. Där det räcker med en bänk någonstans. I en park. Kanske på en sten på en sommaräng.

Några gånger under årens lopp har jag försökt anlägga en sommaräng någonstans på vår tomt enligt tips och ideer från de som vet och kan. Men jag borde veta, ängsblommor vill inte växa bland tallbarr och blåbärsris. I år fick jag tanken att göra en ” äng” i en typ pallkrage. Slet upp den jag hade rabarber i, där blir rabarbern ändå bara små spetor och tog också en stor kruka. Där sådde jag ängsblomsfrön och nu är det en ”äng” på kommande. Humlor och fjärilar har redan hittat dit.
Ska jag kanske placera en bänk där ?

Hej så länge !

5E7EE9DB-8844-4030-96B2-263E37D7C60E

 

 

 

 

Bloggdag 214

Vi har varit ute och rört på oss. Lastade Land Rovern ( som vänner och bekanta envisas med att kalla Jeep. Jag brukar inte kalla deras Toyotor för Wolksvagen ) med det man behöver för en Road Trip och gav oss iväg på några dagar. Fixade bevattning av tomater, blommor och inte att förglömma purjolöken med petflaskor fyllda med vatten och nedstuckna i jorden. Vi har haft en bevattningsmojäng, som fungerade ”sådär” och maken tyckte att han behövde delar av den till något annat projekt, så nu får det duga med petflaskor och det fungerar hyfsat.

9CB55B61-A345-42E8-BA4A-04AEE44A4D56

Solen sken för det mesta och vi rullade på ut i vårt vackra land för några dagars miljöombyte. Halva Sverige var ju ute och rörde på sig och som vi ju alla vet, ska man ju helst hemestra i år. När kvällen kom sa vi hej då till husbilar, husvagnar, vanliga bilar, bilar med båt på släp och annat släp, motorcyklar och andra vägfarare och spanande in någon halvt obefintlig väg. Där körde vi in över stock och sten, lite sunkig mark och högt gräs och hittade en fin klipphäll bland tallar och vacker mossa. Där i ingenstans utan att behöva bekymra sig för avstånd, slog vi läger. En i raden av många campingställen, där vi bara njutit av friden och lugnet och naturens egna ljud. ( Jodå, det finns kvällar när mygg och regn fått oss att säga ”aldrig mer”, men sådant glömmer man fort). Ibland har vi hittat sjöar där i ingenstans och det ger ju en extra fin känsla.

9123F07E-7A78-4ABE-AD69-1CDAF5507500

Våra stackars barn har fått lära sig att spana efter ställen att stanna och fika på. Det skulle vara obetydliga små vägar, som ledde till ängar eller vackra skogspartier, gärna vid något vattendrag. Deras högsta önskan blev till slut att få fika på någon mack eller P-plats med färdiga bänkar och tillrättalagda stengångar. Ibland kunde vi inte motstå deras bedjande ögon och ”snälla, snälla, vi kan väl stanna vid den där macken”.

Ibland har fikastunderna och campingen lett till diverse överraskningar. Som den gången när vi var nere i Ngorongorocratern i Tanzania och hade plockat fram lunchmackor, kaffe och annat gott. Lite trötta av att ha suttit länge i bilen, stod vi utanför och njöt den goda maten. Vi var dessutom helt koncentrerade att titta på flodhästar, som låg i en pöl en bit bort. Jag stod där med mackan i handen och skulle ta en tugga, men döm om min förvåning när jag märkte att jag inte hade någon macka kvar att bita i. Däremot satt det en stor fågel och tuggade på den i ett träd. Snyggt jobbat !
Bestulen på min bulle har jag också blivit. Sitter fridfullt vid ett bord med maken och svägerskan och fikar. Håller bullen i handen, då kommer en rackarns apa och sliter åt sig bullen. Den apan hade dessutom fräckheten att bara sätta sig några meter bort och mumsa i sig go´saken.
Inga bilder har det blivit av dessa händelser. Det får bli andra bilder.

IMG_6181

IMG_6084.JPG

Fynd har också gjorts när vi stannat för paus. Efter en fikapaus i den finländska skogen spred vi ut oss för diverse naturliga behov. Tillbaka vid bilen fattades maken. Var är pappa, suckade barnen. T. o m jag började undra hur lång tid det skulle ta innan han dök upp. Till slut hörde vi ett skrammel och brak och där kom han bärande på diverse plåtbitar, sladdar, elektonikdelar och annat obestämbart. ”Det här hittade jag i skogen” sa han glädjestrålande. Vi suckade och gjorde plats för dessa Bra-att-ha-saker i bagageutrymmet. Nu har vi ett barnbarn, som säkert hade blivit glad över dylika fynd.

Närmaste ställe att ta en fika på, är vår egen uteplats och det är ett vilsamt ställe, som duger bra de flesta dagar.
Men inte är det så dumt att stanna på stäppen i Afrika och det kommer några nyfikna giraffer som stannar och tittar och säkert undra hur fikat smakade. Kommer ni ihåg det, barnbarnen ? Girafferna stod en bra stund och titta på oss och vi på dem.

IMG_9837.JPG

 

Hej så länge !

Bloggdag 213

Det luktar så gott i skogen. På avstånd hör jag någon som sågar, någon som klipper gräs, rop och skratt från barn. Men ljuden stör inte, för stillheten och tystnaden är ändå det som dominerar i skogen. Jag hör några fåglar, men fågelkvittret har ju minskat nu när vi är så här i mitten av juli. Det är torrt i marken och mossan knastrar när jag sakta vandrar fram. Det har ju regnat en del, men det krävs nog mer för att det ska bli blött. Några som däremot måste ha fått lagom sol och lagom regn är blåbären. Det är blåbär överallt. Blåbär, blåbär….. Jag kan inte minnas att vi i skogen här bakom vår tomt har sett såna mängder förut. Eller kanske ….. men nu är det massor.

Jag börjar plocka. Böjer mej ner och sätter igång. Jag minns min svärmor sa ibland ”det var så mycket blåbär att jag kunde mjölka”. Jag förstår vad hon menar, det är bara att dra ner flera bär på en gång, rakt ner i byttan. Man kan använda bärplockare. Det gjorde dottern och i en rasande fart hade hon fått ihop flera liter på en liten stund. Flera liter blad, stickor och strån också. Ska prova nån gång. Nu går jag där och känner att jag tömmer hjärnan på onödiga tankar och friden fyller själen på något sätt medan fler och fler bär hamnar i byttan. Min stackars rygg som haft det jobbigt i vår, sätter stopp för långa plock-pass. Jag reser mej sakta från min krokiga arbetsställning och tar ett djup andetag och fyller hela mej med skogsdoft.

Som barn blev man ivägschasad till skogen för att plocka blåbär då och då. Gissar idag att det var de vuxna som behövde få lite ro och då var det ett bra knep att skicka mej och mina kusiner till blåbärsskogen. På den tiden sa man inte emot, fick man höra att det var blåbärsplockning som gällde, då lydde man. En av mina kusiner, han körde med knepet att fylla sin korg med blad och mossa och la ett par lager blåbär högst upp. Sen kunde han sitta på en stubbe och vila sig medan hans syster och jag snällt fyllde våra korgar så gott det gick. Det var värt att höra en grälande mamma när vi kom hem, tyckte han, och så var det inte mer med de. Vi andra hade inte lika rymliga samveten. Dessutom såg vi fram emot blåbärspajen, som säkert skulle göras till eftermiddagskaffet ( ordet fika fanns inte på -50 och -60-talet i finlandsvenska språket). Antingen drack vi kaffet/saften ( på den tiden skulle ingen ha kommit på idén att drick te en eftermiddag) i Mormors Vila, som vår berså kallades eller på tomten bredvid hos kusinerna, som också hade  trädgårdsbord och -stolar inne bland buskar och björkar.

Våra tomter skiljdes åt av ett litet dike, inte bredare än en spade. En regnig dag kanske där rann en liten bäck, men inte mer än så. Ett dike som knappt var märkbart i vår dagliga sköna sommarsamvaro. Men så hände det att min mor och min morbror blev ovänner, riktigt arga på varandra, som syskon kan bli. Och då skulle det poängteras att nu var gränsen nådd och det synliga beviset för det, var ju diket. Ingen passerar över diket till ”de andra”, var ordern och det gällde oss barn också.
Där stod vi på var sin sida av diket, vi som brukade leka tillsammans dagen lång. Frustrerade och ledsna stod vi där och glodde på varandra, vi hade ju inte grälat. Men vi löste problemet med att sitta på var sin sida om diket och spela ”Svarte Petter” ( Idag heter det Pekka-spelet) och prata och fantisera. Ett litet dike kunde ju inte sätta stopp för vår vänskap.
När våra föräldrar såg oss, tog de nog sen sitt förnuft till fånga och snart var gemenskapen över dikesgränsen återställd.

Den här tiden har vi en osynlig gräns till varandra, en coronagräns, som vi gärna skulle vilja sudda ut, men den finns där. Vi suckar över människor i affären eller på stranden, som inte håller ett klokt avstånd samtidigt kramade vi barnbarnen sidlänges för några dagar sedan, kunde inte låta bli. Vi ser på nyheterna och konstaterar att dödstalen sjunker väldigt långsamt och försöker lyda myndigheterna som uppmanar oss till ett ” samhälleligt ansvar”, men så står man plötsligt nära någon och pratar, för det är viktigt.
Finnarna kastar sten på svenska bilar upp vid gränsen mellan Haparanda och Torneo. Jag hoppas det bara är ett rykte. Torneälven är bredare än ett dike, men jag väntar på den dag och det gör nog de som bor där upp också, när man inte behöver sitta på var sin sida om älven för att umgås.

Maken kom just in och berättade vad han hört på radion.
Vet du vad som säljs i massor just nu och det är stor efterfrågan på, sa han.
Jag tänkte : villor, sommarhus, båtar, husbilar…….

Nehe, svarade maken, mjukisbyxor !!
Ja, varför inte, sa jag, bra att ha när man plockar blåbär, hindrar några myggor från att kasta sig över ens ben.

Hej så länge !

7937190D-9E06-4344-AB51-890EE5A27D2A

 

 

 

 

 

Bloggdag 212

Tradidi…trallalalla…tralallanlej….då sjunger alla fåglar…. Jag har glömt orden och en del av melodin, men känslan finns kvar, hur det var att sitta i mormors famn och hon sjöng den här sången om fåglarna. Hon sjöng andra sånger också och det kändes gott och tryggt. Det var inte så lätt att sitta i hennes knä, för mormor var ganska rund, så famnen blev inte så stor och man gled lätt ner på golvet. Men då var det bara att kravla sig upp igen och sätta sig till rätta. Den värme och kärlek man fick ta emot bar en långt fram genom livet.


Som jag brukar på somrarna, har jag också i år lyssnat på Sommar i P1. Alla program hinner jag inte med eller det blir inte av, men många blir det och hälften är kvar. Många är värda att lyssna på : Greta, Anders Tegnell, Betlehem Isak, Sara Bäckmo och fler än så. Lite funderar jag på om ett av kriterierna för att få prata, är att man haft en jobbig barndom. Nej, inte alla, men flera. Flera som inte haft en trygg mormorsfamn att krypa upp i.
Om ni inte lyssnat på något, tycker jag ändå att ni ska ta er tid att lyssna på sjuksköterskan Eveline Jacobson, som jobbar på intensivvårdsavdelningen på Mälarsjukhuset i Eskilstuna.  Hon berättar om hur det är att sköta Covid-patienter där. I slutet av sitt program drar hon till med en ganska saftig svordom. Jag som tycker att svenskan har tillräckligt med ord utan att vi behöver använda oss av varken djävulen eller vår Herre för att förstärka vad vi säger, kunde mycket väl förstå att hon ”tog i”.

Jag lyssnar ofta på radio när jag är ute och går. Men efter veckans regn är vägen full av de äckliga mördarsniglarna, som krupit fram ur sina gömställen. Jag får nästan kväljningar att kryssa fram mellan de obehagliga och helt onödiga inkräktarna i vårt land. Då tar jag cykeln och slipper gå. Min cykel hade efter att ha stått hela vintern, hela våren och en bra bit in på sommaren, börjat knirka och gnissla. Det gick knappt att trampa. Så det var bara att ta den till cykelverkstan.
– Det här ska vi fixa, sa cykelverkstadsmannen, det är ju inte någon dyr och speciellt fin cykel…….
Vad sa han om min cykel ??  Min helt vanliga funktionella cykel passade inte in bland hans fina, dyra, exklusiva, moderna saker. Det var nästan så jag kände mej kränkt, fast jag tycker man ska vara försiktig med det ordet. Men han fixade den för 560 kronor. Tack ! Jag klappade snällt om min enkla cykel och viskade att du duger så bra, precis som du är.

Min mormor lärde sig aldrig cykla, men hennes famn, som förmedlade värme och kärlek, tog en framåt på livets vingliga färd.

 

Hej så länge !