Bloggdag 214

Vi har varit ute och rört på oss. Lastade Land Rovern ( som vänner och bekanta envisas med att kalla Jeep. Jag brukar inte kalla deras Toyotor för Wolksvagen ) med det man behöver för en Road Trip och gav oss iväg på några dagar. Fixade bevattning av tomater, blommor och inte att förglömma purjolöken med petflaskor fyllda med vatten och nedstuckna i jorden. Vi har haft en bevattningsmojäng, som fungerade ”sådär” och maken tyckte att han behövde delar av den till något annat projekt, så nu får det duga med petflaskor och det fungerar hyfsat.

Solen sken för det mesta och vi rullade på ut i vårt vackra land för några dagars miljöombyte. Halva Sverige var ju ute och rörde på sig och som vi ju alla vet, ska man ju helst hemestra i år. När kvällen kom sa vi hej då till husbilar, husvagnar, vanliga bilar, bilar med båt på släp och annat släp, motorcyklar och andra vägfarare och spanande in någon halvt obefintlig väg. Där körde vi in över stock och sten, lite sunkig mark och högt gräs och hittade en fin klipphäll bland tallar och vacker mossa. Där i ingenstans utan att behöva bekymra sig för avstånd, slog vi läger. En i raden av många campingställen, där vi bara njutit av friden och lugnet och naturens egna ljud. ( Jodå, det finns kvällar när mygg och regn fått oss att säga ”aldrig mer”, men sådant glömmer man fort). Ibland har vi hittat sjöar där i ingenstans och det ger ju en extra fin känsla.

Våra stackars barn har fått lära sig att spana efter ställen att stanna och fika på. Det skulle vara obetydliga små vägar, som ledde till ängar eller vackra skogspartier, gärna vid något vattendrag. Deras högsta önskan blev till slut att få fika på någon mack eller P-plats med färdiga bänkar och tillrättalagda stengångar. Ibland kunde vi inte motstå deras bedjande ögon och ”snälla, snälla, vi kan väl stanna vid den där macken”.

Ibland har fikastunderna och campingen lett till diverse överraskningar. Som den gången när vi var nere i Ngorongorocratern i Tanzania och hade plockat fram lunchmackor, kaffe och annat gott. Lite trötta av att ha suttit länge i bilen, stod vi utanför och njöt den goda maten. Vi var dessutom helt koncentrerade att titta på flodhästar, som låg i en pöl en bit bort. Jag stod där med mackan i handen och skulle ta en tugga, men döm om min förvåning när jag märkte att jag inte hade någon macka kvar att bita i. Däremot satt det en stor fågel och tuggade på den i ett träd. Snyggt jobbat !
Bestulen på min bulle har jag också blivit. Sitter fridfullt vid ett bord med maken och svägerskan och fikar. Håller bullen i handen, då kommer en rackarns apa och sliter åt sig bullen. Den apan hade dessutom fräckheten att bara sätta sig några meter bort och mumsa i sig go´saken.
Inga bilder har det blivit av dessa händelser. Det får bli andra bilder.

Fynd har också gjorts när vi stannat för paus. Efter en fikapaus i den finländska skogen spred vi ut oss för diverse naturliga behov. Tillbaka vid bilen fattades maken. Var är pappa, suckade barnen. T. o m jag började undra hur lång tid det skulle ta innan han dök upp. Till slut hörde vi ett skrammel och brak och där kom han bärande på diverse plåtbitar, sladdar, elektonikdelar och annat obestämbart. ”Det här hittade jag i skogen” sa han glädjestrålande. Vi suckade och gjorde plats för dessa Bra-att-ha-saker i bagageutrymmet. Nu har vi ett barnbarn, som säkert hade blivit glad över dylika fynd.

Närmaste ställe att ta en fika på, är vår egen uteplats och det är ett vilsamt ställe, som duger bra de flesta dagar.
Men inte är det så dumt att stanna på stäppen i Afrika och det kommer några nyfikna giraffer som stannar och tittar och säkert undra hur fikat smakade. Kommer ni ihåg det, barnbarnen ? Girafferna stod en bra stund och titta på oss och vi på dem.

 

Hej så länge !

Bloggdag 213

Det luktar så gott i skogen. På avstånd hör jag någon som sågar, någon som klipper gräs, rop och skratt från barn. Men ljuden stör inte, för stillheten och tystnaden är ändå det som dominerar i skogen. Jag hör några fåglar, men fågelkvittret har ju minskat nu när vi är så här i mitten av juli. Det är torrt i marken och mossan knastrar när jag sakta vandrar fram. Det har ju regnat en del, men det krävs nog mer för att det ska bli blött. Några som däremot måste ha fått lagom sol och lagom regn är blåbären. Det är blåbär överallt. Blåbär, blåbär….. Jag kan inte minnas att vi i skogen här bakom vår tomt har sett såna mängder förut. Eller kanske ….. men nu är det massor.

Jag börjar plocka. Böjer mej ner och sätter igång. Jag minns min svärmor sa ibland ”det var så mycket blåbär att jag kunde mjölka”. Jag förstår vad hon menar, det är bara att dra ner flera bär på en gång, rakt ner i byttan. Man kan använda bärplockare. Det gjorde dottern och i en rasande fart hade hon fått ihop flera liter på en liten stund. Flera liter blad, stickor och strån också. Ska prova nån gång. Nu går jag där och känner att jag tömmer hjärnan på onödiga tankar och friden fyller själen på något sätt medan fler och fler bär hamnar i byttan. Min stackars rygg som haft det jobbigt i vår, sätter stopp för långa plock-pass. Jag reser mej sakta från min krokiga arbetsställning och tar ett djup andetag och fyller hela mej med skogsdoft.

Som barn blev man ivägschasad till skogen för att plocka blåbär då och då. Gissar idag att det var de vuxna som behövde få lite ro och då var det ett bra knep att skicka mej och mina kusiner till blåbärsskogen. På den tiden sa man inte emot, fick man höra att det var blåbärsplockning som gällde, då lydde man. En av mina kusiner, han körde med knepet att fylla sin korg med blad och mossa och la ett par lager blåbär högst upp. Sen kunde han sitta på en stubbe och vila sig medan hans syster och jag snällt fyllde våra korgar så gott det gick. Det var värt att höra en grälande mamma när vi kom hem, tyckte han, och så var det inte mer med de. Vi andra hade inte lika rymliga samveten. Dessutom såg vi fram emot blåbärspajen, som säkert skulle göras till eftermiddagskaffet ( ordet fika fanns inte på -50 och -60-talet i finlandsvenska språket). Antingen drack vi kaffet/saften ( på den tiden skulle ingen ha kommit på idén att drick te en eftermiddag) i Mormors Vila, som vår berså kallades eller på tomten bredvid hos kusinerna, som också hade  trädgårdsbord och -stolar inne bland buskar och björkar.

Våra tomter skiljdes åt av ett litet dike, inte bredare än en spade. En regnig dag kanske där rann en liten bäck, men inte mer än så. Ett dike som knappt var märkbart i vår dagliga sköna sommarsamvaro. Men så hände det att min mor och min morbror blev ovänner, riktigt arga på varandra, som syskon kan bli. Och då skulle det poängteras att nu var gränsen nådd och det synliga beviset för det, var ju diket. Ingen passerar över diket till ”de andra”, var ordern och det gällde oss barn också.
Där stod vi på var sin sida av diket, vi som brukade leka tillsammans dagen lång. Frustrerade och ledsna stod vi där och glodde på varandra, vi hade ju inte grälat. Men vi löste problemet med att sitta på var sin sida om diket och spela ”Svarte Petter” ( Idag heter det Pekka-spelet) och prata och fantisera. Ett litet dike kunde ju inte sätta stopp för vår vänskap.
När våra föräldrar såg oss, tog de nog sen sitt förnuft till fånga och snart var gemenskapen över dikesgränsen återställd.

Den här tiden har vi en osynlig gräns till varandra, en coronagräns, som vi gärna skulle vilja sudda ut, men den finns där. Vi suckar över människor i affären eller på stranden, som inte håller ett klokt avstånd samtidigt kramade vi barnbarnen sidlänges för några dagar sedan, kunde inte låta bli. Vi ser på nyheterna och konstaterar att dödstalen sjunker väldigt långsamt och försöker lyda myndigheterna som uppmanar oss till ett ” samhälleligt ansvar”, men så står man plötsligt nära någon och pratar, för det är viktigt.
Finnarna kastar sten på svenska bilar upp vid gränsen mellan Haparanda och Torneo. Jag hoppas det bara är ett rykte. Torneälven är bredare än ett dike, men jag väntar på den dag och det gör nog de som bor där upp också, när man inte behöver sitta på var sin sida om älven för att umgås.

Maken kom just in och berättade vad han hört på radion.
Vet du vad som säljs i massor just nu och det är stor efterfrågan på, sa han.
Jag tänkte : villor, sommarhus, båtar, husbilar…….

Nehe, svarade maken, mjukisbyxor !!
Ja, varför inte, sa jag, bra att ha när man plockar blåbär, hindrar några myggor från att kasta sig över ens ben.

Hej så länge !

 

 

 

 

 

Bloggdag 212

Tradidi…trallalalla…tralallanlej….då sjunger alla fåglar…. Jag har glömt orden och en del av melodin, men känslan finns kvar, hur det var att sitta i mormors famn och hon sjöng den här sången om fåglarna. Hon sjöng andra sånger också och det kändes gott och tryggt. Det var inte så lätt att sitta i hennes knä, för mormor var ganska rund, så famnen blev inte så stor och man gled lätt ner på golvet. Men då var det bara att kravla sig upp igen och sätta sig till rätta. Den värme och kärlek man fick ta emot bar en långt fram genom livet.

Som jag brukar på somrarna, har jag också i år lyssnat på Sommar i P1. Alla program hinner jag inte med eller det blir inte av, men många blir det och hälften är kvar. Många är värda att lyssna på : Greta, Anders Tegnell, Betlehem Isak, Sara Bäckmo och fler än så. Lite funderar jag på om ett av kriterierna för att få prata, är att man haft en jobbig barndom. Nej, inte alla, men flera. Flera som inte haft en trygg mormorsfamn att krypa upp i.
Om ni inte lyssnat på något, tycker jag ändå att ni ska ta er tid att lyssna på sjuksköterskan Eveline Jacobson, som jobbar på intensivvårdsavdelningen på Mälarsjukhuset i Eskilstuna.  Hon berättar om hur det är att sköta Covid-patienter där. I slutet av sitt program drar hon till med en ganska saftig svordom. Jag som tycker att svenskan har tillräckligt med ord utan att vi behöver använda oss av varken djävulen eller vår Herre för att förstärka vad vi säger, kunde mycket väl förstå att hon ”tog i”.

Jag lyssnar ofta på radio när jag är ute och går. Men efter veckans regn är vägen full av de äckliga mördarsniglarna, som krupit fram ur sina gömställen. Jag får nästan kväljningar att kryssa fram mellan de obehagliga och helt onödiga inkräktarna i vårt land. Då tar jag cykeln och slipper gå. Min cykel hade efter att ha stått hela vintern, hela våren och en bra bit in på sommaren, börjat knirka och gnissla. Det gick knappt att trampa. Så det var bara att ta den till cykelverkstan.
– Det här ska vi fixa, sa cykelverkstadsmannen, det är ju inte någon dyr och speciellt fin cykel…….
Vad sa han om min cykel ??  Min helt vanliga funktionella cykel passade inte in bland hans fina, dyra, exklusiva, moderna saker. Det var nästan så jag kände mej kränkt, fast jag tycker man ska vara försiktig med det ordet. Men han fixade den för 560 kronor. Tack ! Jag klappade snällt om min enkla cykel och viskade att du duger så bra, precis som du är.

Min mormor lärde sig aldrig cykla, men hennes famn, som förmedlade värme och kärlek, tog en framåt på livets vingliga färd.

 

Hej så länge !

 

 

 

Bloggdag 211

De där varma dagarna förra veckan ville man helst inte göra någonting. Vi levde mest på nypon-och blåbärssoppa,  rörde oss sakta omkring och tog inga större beslut. Med ett undantag – svägerskan och jag åkte till ett självplock och plockade jordgubbar. Stod där i landet i 31 graders stekande sol och fick ihop en halv hink till en kostnad av 105 kr. Det var i alla fall prisvärt.
Men en sak kom vi inte undan. Det var att vattna våra egna odlingar: tomaterna, gurkplantorna, purjolöken, persiljan och gräslöken och så blommorna förstås. Men man kunde alltid låta lite kallt vatten rinna över fötter och händer och det blev uthärdligt.
Några stackars blommor inne i huset såg ledsna ut och hade alldeles för små krukor och lite jord. Tog mej till handelsträdgården en dag för att köpa vanlig blomjord. Helt vanlig jord för krukväxter. Cirklade runt i affären bland blommor och blad, trädgårdsredskap och krukor och allsköns trädgårdskonst. Höll mej så gott det gick på 1½ meters avstånd från andra människor som sig bör.
Kom till högar av jord. Det här skulle gå snabbt. Där fanns pelargonjord och specialjord för tomater. Nästa hög: orkide´kompost och medelhavsjord. Det måste väl finnas vanlig blomjord ? Såjord och mossa. Vill man plantera mossa ? Visserligen med alger från havet.

Det fanns kogödsel och hönsgödsel i stora påsar. Torv för utedass och torv som jordförbättring. Hade de ingen vanlig blomjord ?

Tog mej till en kille som stod och vattnade några stackars växter. Han bar en gul väst med texten ”Tack för att du håller dej på avstånd ”. Jag stod på behörigt avstånd och sa med hög röst och formade orden tydligt, så att han skulle höra mej genom vattnandet : Har ni vanlig jord för krukväxter ? Hittar inte det !
Jodå, det hade de. Gå tillbaka där och på högra sidan finns det förklarade killen.
Det var ju där jag varit, men tog mej lydigt tillbaka. Tog ett varv till bland alla högar med jord av alla de slag. En hög hade jag nonchalerat, högen med Yrkesodlarjord. Yrkesodlarjord ?? Är det det jag ska ha ? Så såg jag den lilla texten längre ner ”för krukväxter”

Köpte yrkesodlarjord, sträckte på mej, gav de trötta krukväxterna ny jord och såg mej i min nya roll: Yrkesodlare. Den nya karriären efter pensioneringen.

 

Hej så länge !